Det är precis vad jag skulle behöva just nu. Mina känslor och mitt humör är i botten och jag vet knappt var jag ska ta vägen. Jobbet lockar inte, men jag skulle må ännu sämre av att gå hemma helt ensam. Jag ska försöka släpa mig till gymmet strax men är tveksam till att det kommer hjälpa... Den enda personen som skulle kunna hjälpa är också orsaken till att jag är så nere. Eller ja, frånvaron av den personen är orsaken rättare sagt. Men nu får jag försöka stå mitt kast. Vet ej hur det ska gå till och hur jag ska klara mig ur detta. Det känns som att det alltid är här jag hamnar. Det är som att det är här jag varit hela tiden, men att jag bara tillfälligt lyckats kravla mig ur denna skitgrop med ensamhet, tomhet och meningslöshet... Men nu är jag där igen.
Känns som att jag bara har mig själv att skylla... Gav jag upp för lätt? Gjorde jag allt jag kunde ha gjort? Kommer det någonsin att bli bra igen..? Jag vet inte. Det är vid såna här tillfällen jag kan känna att jag önskar att det fanns en snäll gubbe bland molnen som man kunde ta ett snack med och som gav några svar. Jag förstår verkligen folk som är religiösa. Det måste vara så skönt för dem att ha den där låtsaskompisen vid sin sida jämt och som alltid kan ge alla svar på nåt sätt, eller åtminstone ge tröst och hopp. Som icke-troende så får jag gå den "hårda" vägen och gräva i mig själv för att finna svar. Det finns inga genvägar. Jag måste tampas med dessa känslor tills de börjar ge vika eller åtminstone peka åt något håll. Kanske hade lite terapi snabbat upp processen något, men i slutändan så är det bara jag själv som kan styra upp detta.. Varför kan det aldrig bli bra någon gång!? =(
Och bilden vet jag inte vad den har med texten att göra. Skitsamma...
