Boten Annas syster

Aah, detta Internet... Nä jag säger inte mer. Se själv nedan.

(klicka på bilden för att se i läsbart format)

Butterix

Såhär glad ser man ut om man är ritad av mig en tisdagskväll. Inte värst muntert inte. Man är dessutom tämligen androgyn. Man eller kvinna, vem vet? Av den klorblekta hyn att dömma så har man inte heller sett solljus i hela sitt minutlånga ritade liv. Utsikten verkar inte mycket att hurra över; grått och åter grått. Och där ska man sitta fast, med sin ständigt buttra min och titta åt vänster - ja det blir ju vänster för figuren har faktiskt inget "sitt" håll, eftersom den är 2-dimensionell. Om du tycker att den har ett djup så är det bara lite extra svart här och var i ett tamt försök av mig att få till lite 3d-känsla på herr/fru Butterix...

Låt dig dock inte dras ner av denna buttra figurs trista öde. Gläds istället åt att du inte är ritad av mig en tisdagkväll. Du behöver inte titta åt vänster jämt och du ser mer än grått och åter grått (såtillvida du inte är färgblind). Du har förhoppningsvis sett solens ljus åtminstone några gånger i ditt liv - lyllos dig säger Butterix! Kanske är du inte heller speciellt androgyn av dig. Är du det så finns det ju alltid medel att ta till.

Nu ska jag äta glass. Hej!

Veckans tips!

Hallå! Nu är det jädrarinamma dags för världspremiär av veckans tips!

Vad är då veckans tips? Jo, veckans tips är en samling tips som förhoppningsvis ska dyka upp här en gång i veckan. Tipsen kan vara alltifrån recept, livsråd, recensioner eller dumma full-i-fan-tips. Allting går, lite svengelskt uttryckt.

Då börjar vi...

Veckans tips:

1. Musiktips (egovarning): Om du gillar musik och hyser en viss förkärlek för elektronisk musik, samt i synnerhet musik med Nintendo-sound så gör du bäst i att gå in på www.myspace.com/peteraries för att stilla ditt musikbehov en aning.

2. Till de som tror på en allsmäktig och allgod gud: Har vi inte hittat ett ganska bra argument mot att gud inte finns, eller att han i alla fall är en jävligt taskig osynlig gubbe? Jag tänker givetvis på Fritzl, allas vår Fritzl (eller hur han nu stavas)... Om gud är allgod och kan fixa biffen i alla lägen, varför fixade han inte till det för herr Fritzls dotter förr än efter 18 år eller vad det nu va..? Ja, som om inte koncentrationsläger och annat fuffens var nog sedan innan vill säga...

3. Livsråd: Vad du än gör, säg inte till ditt ex kl. 8.00 på måndag morgon att du är gravid/väntar barn. Jag lovar, det uppskattas inte...

4. Ordkunskap: Ordet "hemkommen" verkar för många betyda att man har vallfärdat jorden runt och nu äntligen kommit hem efter en mödosam resa. Det betyder det inte. Det betyder att man har kommit hem. Punkt.

5. För den som missat: säsong 4 av den eminenta sci-fi-serien Battlestar Galactica är i full gång! Missa icke!

Rock on!

CSI

Jag vet vad du tänker. Du tror att jag har googlat på snuf-bilder och hittat en bild på ett par fötter (fötter, nähä..!?), makabert avhuggna och nu liggandes på någon form av brits. De ligger där som bevismaterial i något bisarrt mordutrednings-case, a la CSI-stuk.

Men nej, där tar du fel. Fötterna på bilden är inte avhuggna. De tillhör en tämligen levande, om än i dagsläget något sliten person, nämligen jag. Boven bakom slitaget är en av världens farligaste sporter: fotboll. Förutom det rent grafiska slitaget (som svider rätt bra) har sporten även åsamkat mig smärta i leder och muskler, samt troligen en sträckning i höften/ryggen.

Allt lidande till trots måste jag ändå medge att det är värt det. Den nätta lilla kompisskara som jag jagar boll tillsammans med efter jobbet på onsdagskvällarna gör att smärtan känns ganska obetydlig. Men nästa vecka måste jag nog kanske vila fossingarna tills de är läkta... Men bara kanske.

Expedition: Ur fas

Jag och bror min fick ett ryck och begav oss ut på en expedition i den ljumma försommarkvällen, på jakt efter ett vackert motiv att fota. Målet var att finna ett öppet fält och att fånga solnedgången på bild. Vår färd ledde oss bort från civilisationen och ut på landsbyggden på en liten grusväg där dofter av diverse avföringstyper tävlade med dofter från blommor, gräs och skog. Vägen visade sig vara en återvändsgränd och i återvändsgränden fanns ett hus. På altanen till detta hus satt det ett par unga och glada tjejer som verkade ha insupit mer än bara de spännande dofterna under kvällen. Eftersom vägen var en privat väg så tyckte de att vi var skyldiga att komma fram och hälsa, vilket vi också gjorde, varpå vi blev utfrågade om vårat mål med kameran och cykeltur mitt ute i ingenstans. Efter någon minut kommer även några killar ut ifrån huset i samma ålder. Vi pratar en stund och de verkar alla vara mycket glada. Vi får sedan lite råd om var vi ska finna vårt fält och vi cyklar därefter vidare...

Mitt i allt detta känner jag ett stort vemod. Det är på något sätt precis så här mitt liv är just nu. Jag är helt ur fas med hela omvärlden och alla människor. Alla har sina liv och ingenstans passar jag in. Jag råkar hamna i situationer bland människor som jag inte har något gemensamt med och de är så upptagna med sitt, sina liv och sina planer. Jag känner mig som en pusselbit som inte är gjord för det pussel den har hamnat i. Jag skulle säkert kunna mejsla till mig och passa in, men jag känner inte att jag vill va med i den bild som resten av pusselbitarna skulle bilda. De få gånger på sistone som jag har känt att jag kanske hittat något hopp så har det bara visat sig vara falska förhoppningar. Detta gör att min längtan efter något ogripbart, något avlägset jag inte kan förklara, bara blir starkare. Jag drömmer mycket och ofta. Drömmarna handlar oftast om personer och händelser jag antar att jag önskar skulle hända men som inte sker i verkligheten. Att vardagen just nu är väldig repetiv hjälper ju inte heller direkt. Jag försöker att påverka människor i min omgivning för att ändra på saker, men återigen är de upptagna med sitt och jag är som i en annan dimension som inte kan nå ut till resten av världen. Jag är frustrerad och less på det mesta, men lyckas nog dölja det rätt så väl. Jag önskar att jag bara kunde väcka folk och få någonting av värde att hända.

Hur blev det med vår expedition? Fältet visade sig ligga bra mycket längre än vi orkade eller hann cykla innan solen helt gått ner. Vi stannade därför till vid första bästa högt belägna plats vi hittade. Platsen var dock full av en jävla massa träd som förstörde alltsammans, vilket förmodligen framgår av bilden. Men som det klyschigt nog ofta visar sig, är det inte målet som egentligen är själva målet, utan vägen dit...

Ny frisyr, nytt hopp.

Då var man nyklippt igen. Tänk att få ett lite mindre huvud kan ge så mycket livskvalité. Helt plötsligt är det med glädje man går ut i solskenet och möter nya och gamla människor, till skillnad för bara några timmar sedan, då man kände sig ungefär som den här mannen på bilden. Nu vet jag givetvis inte hur den här mannen känner sig. Han kanske trivs mycket bra i sitt hår. Han kanske förvarar personliga saker där i. En alldeles speciell hemlighet. Han kanske har blivit vräkt och inväntar sitt hårs trygga boning (ehh..?). Nej nu vet jag. Han har ju fotbollskläder på sig. Självklart. Han är bollkallen med stort B. Alltid en boll i sin gömma, alltid redo.

Nåväl. Nu kan sommaren komma bäst den vill! Jag är redo, liksom mitt hår.