Expedition: Ur fas

Jag och bror min fick ett ryck och begav oss ut på en expedition i den ljumma försommarkvällen, på jakt efter ett vackert motiv att fota. Målet var att finna ett öppet fält och att fånga solnedgången på bild. Vår färd ledde oss bort från civilisationen och ut på landsbyggden på en liten grusväg där dofter av diverse avföringstyper tävlade med dofter från blommor, gräs och skog. Vägen visade sig vara en återvändsgränd och i återvändsgränden fanns ett hus. På altanen till detta hus satt det ett par unga och glada tjejer som verkade ha insupit mer än bara de spännande dofterna under kvällen. Eftersom vägen var en privat väg så tyckte de att vi var skyldiga att komma fram och hälsa, vilket vi också gjorde, varpå vi blev utfrågade om vårat mål med kameran och cykeltur mitt ute i ingenstans. Efter någon minut kommer även några killar ut ifrån huset i samma ålder. Vi pratar en stund och de verkar alla vara mycket glada. Vi får sedan lite råd om var vi ska finna vårt fält och vi cyklar därefter vidare...

Mitt i allt detta känner jag ett stort vemod. Det är på något sätt precis så här mitt liv är just nu. Jag är helt ur fas med hela omvärlden och alla människor. Alla har sina liv och ingenstans passar jag in. Jag råkar hamna i situationer bland människor som jag inte har något gemensamt med och de är så upptagna med sitt, sina liv och sina planer. Jag känner mig som en pusselbit som inte är gjord för det pussel den har hamnat i. Jag skulle säkert kunna mejsla till mig och passa in, men jag känner inte att jag vill va med i den bild som resten av pusselbitarna skulle bilda. De få gånger på sistone som jag har känt att jag kanske hittat något hopp så har det bara visat sig vara falska förhoppningar. Detta gör att min längtan efter något ogripbart, något avlägset jag inte kan förklara, bara blir starkare. Jag drömmer mycket och ofta. Drömmarna handlar oftast om personer och händelser jag antar att jag önskar skulle hända men som inte sker i verkligheten. Att vardagen just nu är väldig repetiv hjälper ju inte heller direkt. Jag försöker att påverka människor i min omgivning för att ändra på saker, men återigen är de upptagna med sitt och jag är som i en annan dimension som inte kan nå ut till resten av världen. Jag är frustrerad och less på det mesta, men lyckas nog dölja det rätt så väl. Jag önskar att jag bara kunde väcka folk och få någonting av värde att hända.

Hur blev det med vår expedition? Fältet visade sig ligga bra mycket längre än vi orkade eller hann cykla innan solen helt gått ner. Vi stannade därför till vid första bästa högt belägna plats vi hittade. Platsen var dock full av en jävla massa träd som förstörde alltsammans, vilket förmodligen framgår av bilden. Men som det klyschigt nog ofta visar sig, är det inte målet som egentligen är själva målet, utan vägen dit...