Varbergagatan 33

Då är man framme vid en vändpunkt i livet. Ja det är så det känns i alla fall. Efter 4 år och 9 månader så skall mitt liv förflytta sig från den lilla lya där jag hållit hus så lång tid, till en ny plats. Detta är sista helgen i mitt liv då jag kommer att vistas i denna lägenhet. Nästa helg är det flytt. Det känns lite overkligt. Lite vemodigt. Jag kommer inte längre att se stora buskiga träd och grannarnas nyfikna blickar när jag vrider huvudet åt höger och tittar ut genom fönstret. Jag kommer inte längre att känna de utländska familjernas kryddstarka mat dofta i trapphuset när jag kommer hem. Jag kommer inte längre att stöta på finngubben som bott under mig alla dessa år, som jag fick låna en säkring av när elen stängdes av någon gång under de första veckorna. Mitt badkar... Mitt kära badkar... Jag trodde inte att jag skulle sakna att ha ett badkar, men nu känns det som att jag kommer göra det. I nya lyan finns endast dusch. Varenda vrå i lägenheten är fullt av minnen. Det här är trots allt mitt hem. Det har varit ett bra hem, även om jag många gånger har våndats över de långa cykelturerna så fort man ska någonstans... Det slipper jag snart.

Det känns ändå bra och rätt att flytta nu. Jag behöver miljöombyte. Starta upp något nytt. Vill skapa nya minnen och en bra framtid i den nya lägenheten. Det enda jag kommer att sakna i den nya lägenheten är att jag ännu inte delar den med den jag tycker om mest i världen. Jag vill och hoppas att den dagen kommer i en hyfsat snar framtid. Det är min högsta önskan just nu. Hör du det, jultomten? Eller Gud, om du nu finns?

Farväl, Varbergagatan 33.